Om fötter, förändring och förmågan att hitta fotfästet.
Har du någon gång funderat över vad som egentligen händer under dina fötter när du går på ojämn mark? På en skogsstig, över stenar eller barfota på en klippa? Vi tänker kanske inte så mycket på det.
Men under varje steg pågår ett fantastiskt samarbete.
Foten känner av underlaget. Tårna anpassar sig. Muskler aktiveras och leder rör sig. Informationen skickas vidare genom nervsystemet och kroppen gör ständigt små justeringar för att vi ska kunna hålla balansen. Och det mest fascinerande?
Allt detta sker oftast utan att vi ens behöver tänka på det.
Stabilitet genom rörelse? Vi förknippar gärna stabilitet med något stadigt och orubbligt. Men kroppen fungerar inte riktigt så. En fot som kan röra sig och anpassa sig efter underlaget har andra möjligheter att hantera variation än en fot vars rörelse begränsas.
Stabilitet handlar alltså inte bara om att hålla något på plats, utan också om förmågan att göra små förändringar när förutsättningarna skiftar. Och här drar jag lätt en stark koppling mellan foten och oss människor generellt eller specifikt...
För visst fungerar vi människor lite likadant?
Vi söker trygghet, struktur och förutsägbarhet. Vi skapar rutiner, regler och system som hjälper oss att få vardagen att fungera. Och det behöver vi. Men ibland undrar jag om vi förväxlar stabilitet med att allting måste vara oföränderligt.
Vi bygger upp strukturer för att skapa trygghet, men vad händer när strukturerna blir så fasta att människorna som ska fungera inom dem får allt svårare att röra sig?
När det blir viktigare att passa in i systemet än att systemet faktiskt fungerar för dem det är till för?
Att hitta fotfästet
En fot på en ojämn klippa behöver inte göra klippan jämn.
Den behöver kunna känna, reagera och anpassa sig. Men det betyder inte att alla underlag är lika lämpliga, eller att foten ensam ska behöva kompensera för vilka förutsättningar som helst. Och kanske gäller detsamma för oss människor?
Vi behöver både egen förmåga att hantera förändringar och en omgivning som ger oss rimliga möjligheter att fungera.
Ibland behöver vi utveckla vår egen rörlighet.
Ibland behöver vi förändra underlaget vi står på.
Och ibland behöver vi kanske bara våga ifrågasätta varför vi alltid har gått samma väg.
En fundering att ta med sig… Är verklig stabilitet att hålla fast vid det som är, eller att ha förmågan att möta det som förändras?
/Frida Mellan fötter och funderingar
Mellan fötter och funderingar | 8 november 2026
När anpassning blir en begränsning
Bara för att vi klarar av något betyder det inte att förutsättningarna är bra.
Jag arbetar med fötter. Och något av det mest fascinerande med fötter är deras förmåga att anpassa sig.
Våra fötter är fantastiska konstruktioner. De är skapade för att känna av underlaget, hantera belastning, skapa stabilitet och samtidigt vara rörliga. Men vad händer när vi under lång tid begränsar deras möjligheter att göra just detta?
En fot som tillbringar större delen av sitt liv i en trång och stel sko kan anpassa sig till de förutsättningarna. Tårna får mindre utrymme, rörelsemönster förändras och vissa muskler kanske inte längre behöver arbeta på samma sätt.
Det betyder inte att foten har slutat fungera.
Den har bara lärt sig att fungera utifrån de möjligheter den fått. Och det är här mina funderingar brukar börja vandra iväg från behandlingsrummet.
För visst gör vi människor precis likadant?
Vi anpassar oss efter arbetsplatser, förväntningar, regler, normer och system. Vi hittar lösningar, kompenserar, biter ihop och får vardagen att fungera. Ibland är vår anpassningsförmåga en fantastisk tillgång. Den hjälper oss att utvecklas, samarbeta och hantera förändringar.
Men ibland undrar jag om vi är så bra på att anpassa oss att vi slutar ifrågasätta själva förutsättningarna.
När börjar vi betrakta en begränsning som något normalt, bara för att vi har vant oss vid den?
Inom mitt arbete försöker jag allt oftare att inte bara fråga var det gör ont eller vad som inte fungerar. Jag vill också förstå... varför?!
Vilka förutsättningar har foten haft? Vad har den behövt kompensera för? Och vad händer om vi istället för att enbart behandla symtomen börjar förändra förutsättningarna?
Jag tänker att det finns något värdefullt i att ställa liknande frågor även utanför behandlingsrummet. När människor inte mår bra, när man som företagare likt jag själv, kämpar eller när olika samhällssystem inte riktigt fungerar som vi önskar, är det lätt att rikta uppmärksamheten mot den som har svårt att få det att fungera.
Men tänk om vi ibland borde titta lite mer på själva förutsättningarna?
Det betyder förstås inte att alla begränsningar är dåliga eller att alla problem har enkla lösningar. En fot behöver både stabilitet och rörelsefrihet. Belastning och återhämtning. Stöd när det behövs och möjlighet att arbeta självständigt.
Kanske behöver vi människor något liknande? Jag har inga färdiga svar.
Men ju mer jag lär mig om fötter, desto mer nyfiken blir jag på allt det andra. Och kanske är det just därför jag tycker så mycket om mitt arbete. Det handlar sällan bara om fötter.
Så min fundering till dig är:
Finns det något i ditt liv som du har blivit väldigt bra på att anpassa dig till, men som du egentligen skulle må bättre av att förändra?
/ Frida Mellan fötter och funderingar
Vi tar oss fram genom livet på olika underlag. Ibland är vägen enkel, ibland kräver varje steg anpassning.
Men hur ofta stannar vi upp och funderar över om det verkligen är oss själva vi vi behöver förändra, eller förutsättningarna vi rör oss i?
En fundering att ta med sig... Vad i ditt liv har du lärt dig att anpassa dig till, som du egentligen skulle vilja förändra?
